Dagens Nyheter – 1 november 1865, sida 2

KRUKA AAA ste jag öfvergifva min återhållsamhet och gaf vika för frestelsen. Jag kunde ej äta utan att dricka, och något vatten fanns ej på bordet. Vära damer höllo gerna till godo med vinet. Likväl drack jag deraf mycket måttligt, och för att ej falla ur min rol, låtsade jag i allmänhet mycket återhållsamhet och en ytterlig blygsamhet. Markisen var förtjust att se mig sålunda finna mig i mitt öde; han yttrade nägra artigheter, men fortfor ej vidare dermed, då han säg att det misshagade mig, öfvertygad om att kunna hämnas på mera lämplig tid. Vi hade hunnit till desserten. Den mest uppsluppna munterhet rådde ibland sällskapet, Skall jag tillstå det, Edmund? detta samqväm af unga lefnadsglada själar, med hvilka jag under andra omständigheter så gerna skulle förenat mig; dessa lika koketta som glada qvinnor, blefvo för mina sinnen hvad rätterna varit för min appetit, och förjagade småningom mina dystra tankar. Jag kände mig ej läugre ega styrka att fortsätta den dramatiska rol jag åtagit mig, och jag letade i mitt hufvud efter en upplösning, mera öfverensstämmande med ställningen och mina resurser. Mitt parti var snart taget! Tre skålar hade blifvit utbragta: för vinet! för spelet! för kärleken! Damerna hade förenat sig deruti genom att tömma sina glas, under det jag förblef lugn och tyst. Förgäfves uppmanade mig markisen med milda ord att deltaga i den allmänna glädjen. På en gång reser jag mig upp, med ett glas i handen, och med hållning och sätt som en munter soldat. (PForts.)