Dagens Nyheter – 31 oktober 1865, sida 3

En höstpromenad. Sedan regn och kyliga vindar länge askräckt från alla promenader, syntes ändtligen i förrgår en solglimt, en sommarens sista afskedsblick, och hvad var då naturtigare än av den äkta stockholmaren längtade att kasta en sista blick på Djurgårdens träd och ängar, innan vintern höljer alk i sitt hvita sveplakan. Kung Karl och Drottning Lovisa hafva slutat att öfver böljan bära folket från Strömparterren och Alkärret, men den promenerande kan i stället gå på den nyanlagda trottoiren förbi vårt oändligt dyrbara Museum öfver den vackra Skeppsholhnen, derifrån Adolf för honom vidare till Djurgården. Medan vi vänta på Adolf, som nyss lagt ut från stranden, så låt oss se oss omkring i närheten af ängbåtsbryggan. Der ligga Alma, Nornan och hvad de allt heta dessa smäckra stockholmsjakter, som i somras täflade med och öfvervunno Göteborgs-Tärnan, men det bar gått dem som med jordens tärnor, när deras höst kommer — de äro aftacklade. Pet enda friska sjölif man kan märka är lilla kronoängbaten Kare, som nyss hemkommit efter att hafva varit ute i skärgården och tagit upp minor, hvarefter den går ut med prins Oscar och komiten för Stockholms befästande. Gud läte det då icke finnas några vdinor gvar, hvilka kunde vålla nationen både lättnad och sorg på sanuna väng. Nu ligger Adolf vid bryggan och det är bäst att gå ombord. Var helsad härliga park, hufvudstadens lunga, som man kallar dig! Hvad allt nu är stilla i ditt sköte. Ingen regementsmusik klingar från Blåporten, mga punschglas från din Hasselbacke. De trefliga middagarnas, the-soupternas och de glada sexornas tid är förbi! och stockholmaren begråter den flydda tiden på hufvudstadens källare och sehweizerier. Lätom oss svälja saknadens tår och vandra förbi Hasselbacken fram till slätten. Hu! det gär en rysning genom merg och ben, allt är så tyst, så tyst, ingen lefvande varelse syns till mer än löjtnant B., som klädd i höga kragstöflor ilar fram på sin löddriga springare. Naturen tycks dela hufvudstadens sjuklighet, de ståtliga allterna af lönn och kastanie hafva fått skarlakansfeber och lysa på längt afstånd. i sina röda klädnader, den stora eken, som står derborta, har fått gulsot och står snart färdig att ta emot silfverkronan. Hvar finna lif och verksamhet att friska upp lifsandarne med? Jo, tyst! Vid öfver farten såg man en skymt af Stockhohns nya jernväg, och der skall man måhända finna både lif och verksamhet. Vi gå Varfsgatan ned och in genom stora varfsporten. Hvad allt der innanför är förändradt! De gamla röda skjulen och allt bråte, som förr belamrade platsen, ha försvunnit och lemnat plats för nya ordnade inrättningar. — Straxt innanför porten stå en samling jernvägshjul, och derifrån löpa rails nedåt sjön. Vi följa jernbanan och komma ned till vestra stranden, der det muddras och pålas för den nya brobänken — allt med ångmaskin. Derifrån gå vi in i labyrinthen af de präktiga palatserna, som stå der, utan väggar och gaflar men med skiffertäckta tak, hvilande på cementfogade stenbäddar. Ett halft dussin af