Dagens Nyheter – 31 oktober 1865, sida 2

färan hördes från alla hälll Nardinalen reste sig blek och darrande. — Min herre, säger han med illa dold vrede, hvad ni nu gjorde är ett mycket däligt skämt. — Om förlåtelse, monsciencur, säger jag med största lugn, ni behöfver ej hysa den minsta oro; jag vill blott bevisa fullkomligheten af denna pjes och visa herrar eugelsmiän omöjligheten att astadkomma en dylik. Jag ber er, vär utan fruktan, uret skall komma oskadadt från de prof jag ämnar underkasta det. I detsamma satte jag foten på boetten, som krossades under tyngden af min kropp, utplattades och nu mera företedde blott en oformlig massa. Då trodde jag hans eminens skulle bli sjuk; med möda undertryckte han utbrottet af sitt missnöje, då påfven vände sig till honom med orden: — Huru, kardinal, har ni då ieke förtroende för vär hexmästare? Jag för min del skrattar deråt som ett barn, öfvertygad att den blifvit utbytt. — Värdes ers helighet tillåta mig anmärka, säger jag vördnadsfullt, att imtet utbyte egt rum. Jag tager för öfrigt ers eminens till vittue, som säkert känner igen uret! Och jag visade kardinalen de oformliga spillrorna af uret, dem han ångestfullt under sökte och återfann sitt vapen graveradt pi boettens botten. — Det är det rätta, svarade han, framstötande en djup suck, alltsammans finnes der. Men, tillade han torrt, jag vet icke huru ni skall draga er ur spelet, min herre; i hvarje fall borde ni företagit detta oskattbara expe