rande jag hade behof af ensamhet. — Pinetti hade fegt tagit till flykten efter den skymf han tillfogat mig. Att utmana honom på duell hade varit att visa honom alltför stor ära; jag svor derföre att besegra honom med hans egna vapen och i min ordning förödmjuka denne gemene bedragare. i Se här den plan jag utstakade: Med all ifver ville jag öfva mig i trolleriet och uppnå största möjliga skicklighet i denna konst, hvaraf jag hittils blott inhemtat de första grunderna. Sedermera, då jag vore fullkomligt säker på mig sjelf, och med nya turer tillökt Pinettis egen repertoir, skulle jag förfölja min fiende på hans resor, gå sonom i förväg i hvarje stad, täfla med honom och allestädes krossa honom genom min öfverlägsenhet. Uppfylld af denna tanke förvandlade jag i penningar allt hvad jag egde och drog mig tillbaka på landet. Der öfverlemnade jag mig, i fullkomlig afskiljdhet från verlden, åt utförandet af mina hämndplaner. Jag kan ej beskrifva hvilket tålamod jag utvecklade och huru jag arbetade under de sex månader denna frivilliga ensamhet varade. Men jag erhöll riklig vidergällning derför, ty min framgång var fullständig. Jag hade uppnått en färdighet som jag aldrig vågat hoppas. Pinetti var ej längre min mästare, jag hade blifvit hans rival. Men ännu icke nöjd med dessa resultater, ville jag äfven fördunkla honom genom min seens rikedom och glans, och lät för detta ändamål förfärdiga apparater af en dittills obekant lyx, och uppoffrade på mitt trollkabinett all min egendom. Med hvilken lycka jag betraktade dessa lysande instrumenter, af hvilka