Dagens Nyheter – 28 oktober 1865, sida 2

let till ett förfärligt svek. Jag änmade öfvergå till ett annat experiment, då jag ser mannen med lifliga rörelser vända sig till sina grannar och betrakta mig liksom för att tilltala mig. Jag tror att min förtrogne fortsätter sin rol, för att alvända alla mistankar, men jag tycker att han går alltför längt. Men huru stor blef ej min bestörting, då mannen reser sig upp och säger: Om förlåtelse, min herre, det synes mig som ert experiment icke skulle vara slutadt, eftersom ni i stället för en guldring prydd med diamanter, som jag lemnade er, gifvit mig tillbaka ev L kopparring, garnerad med glasbitar? Ett misstag syntes mig omöjligt; derföre vände jag honom ryggen och börjar förberedelserna ön nästa konst. — Min herre, ropar då den halsstarriga menniskan, vill ni göra mig den äran att svara på min fråga? Om slutet pi er konst är ett skiunt, så upptager jag det som sådant, och ni kan ätergifva mig ringen sedan. Om förhållandet ej är sådant, kan jag icke nöja mig erlemnat mig. med den horribla klenod ni i Djup tystnad rådde i salongen; man fattade ej orsaken till denna reklamation, och man kunde tro att det var en mystifikation, hvilken som vanligt skulle sluta på ett för konstmakaren ärofullt sätt. Mannen med ringen, publiken och jag befunno oss alla i samma förlägenhet; det var en gåta, hvartill jag ensam kunde gifva ordet, och detta ord kände jag ej. I afsigt att komma ur denna lika farliga som löjliga belägenhet, närmar jag mig min obeveklige fordringsegare, kastar en blick på rin