Dagens Nyheter – 28 oktober 1865, sida 2

cen som jag återlemuat honom, och står som träffad af askan, då jag ffuner att det verkligen är en eroft förgylld kopparring. Han var säledes icke någon förtrogen? tänkte jag med förskräckelse. — Skulle Pinetti velat bedraga mig? Men denna misstanke förekom mig så förhatliv, att jag förkastade den, och hellre tillskref slumpen detta olycksaliga misstag. Men hvad skulle jag göra? Hvad skulle jag säga? Mitt hufvud brann. I full förtviflan ämnade jag just till publiken yttra några urskuldande ord, då jag gifvelse som för ögonblicket plötsligt fick en i räddade mig ur förlägenheten. — Min herre, säger jag till honom, låtsande ett fullkomligt själslugn, tror ni fortfarande att er ring under passagen genom mina 3 händer blifvit förvandlad till koppar? — Ja, min herre, och jag är så mycket säkrare derpå, som den ni äterställt mig ej ens till formen liknar den jag lemnade er. — Nåväl! min herre, svarar jag med bestämd ton, just deruti ligger det widerbara: denna ring skall i edra händer omärkligt återtaga sin ursprungliga form, och i morgon skall ni finna den sådan som då jag fick den. Det är hvad vi med en troleriterm kalla den osynliga förvandlingen. Genom detta svar vann jag tid; jag räknade på att vid spektaklets slut få reda på mannen, betala honom priset för ringen, hur högt det än vore, och bedja honom bevara min hemlighet. (Ports.)