Dagens Nyheter – 27 oktober 1865, sida 3

iladll oUc RV HIRdICL cd Ifa VU Uttold oStldll dLL RAI sig lyckligare, vägar jag, min Thomasnatur trogen, betvifla. Jag önskar nu emellertid alla flyttande af den hvita slafhopen ett godt fivttningsväder och vinst i alla afseenden på bytet, gällande detta såväl husbönder som tjenare. Vi hade i början af månaden en liten tillstymmelse till vinter, men det var blott en hotelse som snart gick öfver, och hoppet om en länge öppen varande sjöfart grönskar åter, alla vedbehöfvande till stor lisa, ehuru veden visst icke hälles i något hvatl man kallar smörpris för det närvarande. Tallveden kostar, hemförd i vedboden, 10 rdr 25 öre, och för temligen klen björkved begäres och obtineras 10 rdr pr sjöfaomn, hvilket vi här tycka är mycket. Ehurn nu redan en hel vecka förflutit sedan riksdagstrumpeten tillkännagaf riksdagens början, hafva vi mma ej fatt emottaga nagra nyheter från riksdagen af riugaste intresse. Vi känna till och med ännu ej med visshet huruvida justitiestatsministern låvit sig nöja med de nya fullmakterna i borgareständet, hvilka sakna, som riksdagsordningen vill hafva det, underskrifterna af stadens äldste,. Vi lefva dock i hoppet att våra representanter ej återkomma hit. med oförrättadt ärende, utan att justitiestatsministern anser stadstullmäktiges underskrifter så goda som stadens äldsteso. En brefskrifvare från Stockhohn till Norrköpmgs Tidningar berättade härom dagen att den ene at Norrköpings representanter skulle redan visat sig vacklande i sin tillgifvenhet för reformsaken; vi älska ännu att tro, att korrespondenten i det fallet bedragit sig och blifvit af nagot sqvaller förd bakom ljuset, ty här finnes en hop godt och beskedligt folk , som alls icke betviflar. den goda viljan åtminstone hos vära representanter. Jag har länge uraktlåtit att nämna något om trasslet inom härvarande handiverkarekar. Sist anförde jag att en förnyad ansökan från en del hangtverkare härstädes mlemnats till konungens befallningshafvande i länet, att kon. bef. måtte vidtaga någon åtgärd för att skydda förra handtverksföreningens kassa från att blifva plundrad och egarne frånröfvad genom en käck manöver af en liten handtverksklick, som gifver sig ut för att vara Norrköpings handtverksförening, ehuru någon säadan ej finnes. Efter läng — mycket lång väntan har nu ändtligen konungens representant inom länet, landshöfdingeembetet, fortfarande af antingen oförmåga att se eller cponur autre echose blundande för sakens rätta sammanhang, resolvyeradt rent ut sagdt, att det ej har att skaffa med att tillse att icke groft väld sker inom dess jurisdiktion, utan med vanlig embetsmannamaklighet skjutit ifrån sig saken, hänvisande de stackars sökande för att få ut sin rätt och skydd mot öfvervåld, till ett par andra embeisverk ceivildepartementev och Göta hofrättb. Jag har varit i tillfälle att se detta kostliga dokument, som på hvarje rad bär vittne om värt landshöfdingeembetes håg, att ej taga sig något vatten öfver hulfvudet. När man läser resolutionen skulle man taga för alldeles gifvet, att landshöfdingeembetet ej har ringaste reda på hvarom frågan är. Det är onekligen ett: god dag — yxskaft!, När sökanderna begära bröds — för att tala figurligt — så bjuder landshöfdingeembet dem en stem. — ej ett ord om kassan, utan talar om hvad alls icke dit hörer, hurusom Handtverkarne i Norrköping beslutat att bibehålla sin gamla förening, hvilket är fullkomligt stridande tvärt emot verkliga förhållandet som är att den gamla föreningen, om hvars kassa frågan är, och hvars bo nu skall utredas alldeles upphört att finnas till, och att visst folk vill becagna sig af den rättslöshet, som den myndighet hvilken har att vaka öfver lag och rätt inom tillåten existens för att tillegna sig kassan. Sökanderna böra visst icke emellertid underläta att begagna sig af besvärshänvisningen, men, för min del, ville jag tillika tillräda dem, att framlägga hela denna sak till justitiekanslerns och justitieombudsmannens beifran, så att cjf svensk mans rätt, må blifva en lekboll för ett embetsverks godtyckliga handhafvande af sina åligganden. Den klagan är redan temligen allmän i värt kära fosterland, att der står illa till med lagskipningen, och historien för dagen framlägger derpå allt fler och fler talande exempel. Bandshöfdingeembetets i Linköping förfarande i detta mål är emellertid ett af de mest skriande, hvarigenom begäran om skydd för af våld hotad egendom helt simpelt afslås. Det bedröfligaste i hela denna sak är att se den lojhet och likgiltighet, som ett embetsverk, af hvilket enskildas och korporationers rin och väl beror, ädagalägger, hvilken går ända derhän, att nämnde embetsverk ej ens bekymrar sig om att skaffa sig full reda på den sak, som föreligger. Regerimgen önskar och föredrar kommunalsjelfstyrelse, men konungens tjenstemin göra mgenting för att, Sin. pligt likmätigt, undanrödja de hinder som möta vid tillämpningen af den nya författningen. Ingen betviflar hr Ugglas både insigt och nit; daremat aftanmar mad hvarnme dam Hlltan 41 da