Konungens tal. Det är cj blott i trotalet som konungen yttrat sin önskan och förhoppning att de begge privilegierade stånden må antaga representationsreformen. Det talet är officielt och regerimgen 1 sin helhet talar deri. Adeln och presterna kunna säga att det ej är den personliga och dynastiska åsigten som uttalas på rikssalen. Men kommgen har äfven Feifvit tillkänna sina sympatier för sitt representationsförslag i sina alldeles persmliga yttranden till borgareoch bondestärden, då de uppvaktade honom i hans bostad. H. M:t yttrade till svar på talet från borgaständet: Uti Borgareståndets benägenhet att gå mina önskningar tillmötes och att understödja de af mi gframställda förslag, öfver hvilka beslut vid den nu sammanträdande riksdagen höra fattas, ser jag en borgen för ståndets erkännande att dessa förslag hvila på en allvarlig afsigt att gagna ett älskadt fosterland. Till de arbeten, hvilka nu taga sin början, önskar jag Eder lycka och framgiäng, och försäkrar Borgarestaändet om min ständigt oförändrade ynnest och bevågenhet. Bondestandets helsningstal var hållet så allmänt, att konungen ej hade anledning att uttala sig lika direkt till det, men imellertid misstog sig ingen af ständets medlenumar om konungens mening då han yttrade: glada, så väl som i sorgliga skiften har jag alltid varit van att hos Sveriges allmoge finna ett varmt och uppriktigt deltagande, och för den nya försäkran härom, som i dag af eder blifvit gifven, är jag eder hjertligen förbunden. Jag är det icke mindre för eder uppskattning af mina bemödanden för ett af oss alla lBka högt älskadt fosterlands väl; böra derpå arbeta med lugn, allvar och eudrägt: endast på detta sätt kunna vi nä det mäl, till hvilket vi alla sträfva och som för samhällets utveckling ligger oss om hjertat. Det är mig en stor och sann fäögnad att dervid kunna räkna på edert bitrade, och jag ber eder, redlige dannemin, att om min förtfarande kungl. nåd och ynnest vara försährade.