Dagens Nyheter – 25 oktober 1865, sida 2

medtagen at blodiorlust, att ban knappt kunde stå på benen. Mornnaix, sårad som han var, rusade frsm lik en vild tiger, kullstörtande allt som kom i hans väg. Det var blixtens zgzag. Han ilade med stormvindens fart trenne gänger från rummets ena ända till den andra, krossande, sönderbrytande, nedgörande allt och alla. Men ban såg Roger falla tillbaka och uppehällas af Naranja och Nannette. Han ville gå dit hans hjerta kallade honom och glömde för ett ögonblick sig sjelf. Tan träffades af tio dolkstygn och sjönk ned vid Anhitas fötter, hvilken betäckte honom med sin kropp. Raseriet hade stigit till en höjd, som ej låter beskrifva sig. Efter de trenne fransmännens fall fortfor slagsmålet ännu, och i den tjocka dimma, som krutröken åstadkomimit, ljödo fortfarande pistolskott. Det fanns ingen i rummet som ej hade någon blessyr. Anhita och Nannette blödde ur flera sår, Efter en minuts förlopp uppstod en dödstystnad. Tom Smith sparkade till sina bröder, som voro svårare sårade än han. Då de ej gålvo något ljud ifrån sig, sade han: — Jag är nu min egen herre Han tillade: -— Vi ha sju döda. Men vi lefva i ett land, der man vet att hämnas oDe der skurkarne äro seglifvade; de andas ännu. Vilja ni ge dem dödsknäppen nu eller vänta dermed tills i morgon? Vi skola binda dem vid pålar, som man gör med rödskinnen; få se, hur de uthärda den tortyren. — Ett dussin röster svarade: