Dagens Nyheter – 24 oktober 1865, sida 2

genom , hulvudet på den der gunstig berrn? frågade den österrikiske abben och pekade på Jonathan Smith, Hans ögon bränna som eldkol. Abben var icke fullt så rusig som de andra i sällskapet. — Vi få väl se i morgon, svarade Sam, som hadegall möjlig möda att hålla sitt af sömn och spirituosa tyugda hufvud uppe. Han är ändock vär bror . . . och vi ha lydt honom länge. — Ja, ja, tillade Tom, som ruset gjort ömsint. Jag vill honom visst into något ondt . Vi kasta honom uvtför branten. Jonathans lippar krusades af ett flyktigt leende. Doktor Bernard knackade hårdt i bordet med sitt glas. Han hade en fix ide. — Qvinnorna! skrålade han med hes stämma. Jag skulle gerna vilja veta hvem som skall ha qvinnorna. Nu blef ett skränande i rummet: qvinnorna, qvinnorna! Sällskapet, som för ett ögonblick varit bedöfvadt af ruset, blef i en hast vaket, Jonathans ögon slöto sig. Han bibehöll orörligt den ställning, hvaruti man satt honom, men sina bundna hinder bade han dolt under kappan. Bleka som lik, afvaktade Anhita och Nannette hvad som komma skulle. Anhita datrade för det vilda hotet uti dessa ursinnigarop. Nannette försökte inge heune ett hopp, som hon kanhända sjelf icke egde, genom att säga till henne: — Jag är säker på alt jag hörde skrattfågelns läte! Tumultet ökades ännu mera.