Dagens Nyheter – 23 oktober 1865, sida 2

är tydligt att hon icke haft nägot mera tyg qvar att klippa af. Men tro ni välhon blifvit rådlös för det? Nej visst inte, Resan kostar pengar, men det kan inte hjelpas. En parisare af det manliga könet skulle, så sannt jag lefver, inte ha gjort det så bra, Han öppnade sin hand, och denna inoehöll tre eller fyra nypor guldsand. — Cåramba! sade Miguel, det är synd! . . Kasta bort så mycket guld! Mornaix klappade händerna. Alla svingade sig upp i sadeln ock skyndade till det ställe der Grelot gjort sin vackra volt. Solens sista stålar belyste en smal rand af guld, som sträckte sig så långt ögat nådde. Nannette hade minsann icke sett på styfvern. Miguels ögon hotade att falla ur hufvudet då han blef varse denna guldlinie. Han kunde på en hel minuticke komma fram med ett ord. — Vi färdas icke långsamt och jag plockar upp alltsammans under vägen, sade han ändtligen. Vi hinna nog upp dem ändå, — I galopp! kommenderade Mornaix. Fångarne skulle icke ha kunnat begagnat sig af detta sätt att vägleda oss, så vida de icke färdate här nattetid. Under dagen skulle det ha varit alldeles omöjligt. De ha minst tolf timmars försprång. — Rayo de dios! Vi kunna ju hoppas att det var mot slutet af natten de reste fram denna vägen, utbrast Miguel, och att de fördömda Smitharne icke låtit hela tunnans innehåll rinna bort.