Den hemlighetsfulla skatten. 7 Beman af Paul Föval, (Forts, fr. föreg. nr.) Våra tre mästare i vildmarkens krigskonst sågo åter rådfrågande på hvarandra. — Kanske vi ska anse tenken på co flotta förflugen? yttrade Mornaix. — Hvad för slag? En flotta? — Guldtunvan är der, sade Miguel i tvärsäker ton och pekade på sjön. Roger följde med ögonen riktningen af hans finger. Den nedgående solens strålar skimrade utefter den slumrande insjöns yta, hvilken derigenom erhöll en nästan blodröd färg; ty dagens stjerna gick till hvila i en bädd af hotande dimmor. — Se på det der! sade Roger, sträckte i sin tur ut ett finger. Var det en liten luftblåsa? De tre vännerna trodde det ett ögonblick; men i en hast var Grelot afklädd och gjorde ett hopp i vattnet, som kunnat anstå en virtuos i simkonsten. Han dök upp just på det ställe der luftblåsan låg. — En vindrufva från Fontainebleau! ropade han triumferande, Trettio sous korgen! . . Var så god, min herre, och kom och köp! . . . Utmärkt hvitling har jag också, syberb hvitling! ... Nå det kan man då kalla ett spår som talar. Nu äta vi och sofva, och i morgon skaffa vi oss på något Bätt öfver sjön.