Dagens Nyheter – 23 oktober 1865, sida 1

Allt detta talade om Nannette, och Rogers hjerta klappade hårdt. Grelot sade i sin vishet: — Mamsell har kastat för ofta. Sen blir hon kanske uten blommor, om hon också haft fickorna fulla vid afresan. Nannnette hade verkligen fickorna fulla när hon lemnade lägerplatsen, och Naranja likaså; men Grelot bedrog sig ej. I sitt;.begär att med största möjliga tydlighet utpricka vägen slösade de i början, så attförrådet snart hotade att taga slut. De drogo då visserligen betydligt in på staten; men det var för sent, Sjöp, ehuru liten, var ändock en sjö, och då man passerade den efter längden, utgjorde den en rätt betydlig sträcka, i synnerhet nu då den var uppsvälid af regnet. Våra båda fångar hade ännu flera mil qvar till land, när det sista törnrosbladet kastades i vattnet. Grelot och Roger rodde en hel milutan att se till någon blomma. Roger blef bedröfvad; han anade den oro de stackars fångarpe erfarit, då möjligheten att underhålla det stumma samtal med sina beskyddare förtogs dem. I sjelfva verket förlorade dessa naiva vägmärken en stor del af sin betydelse genom den omständigheten att Miguel å ena och Mornaix å den andra sidan följde sjöns stränder, men det var en sak som Nannette och Naranja icke kunde ana. Det var derföre temligen antagligt att de trodde det omöjligt för deras vänner att följa deras spår.