Den hemlighetsfulla skatten. Reman af Paul Föval. (Forts, fr. föreg. n:r.) — Skall jag vara lugn, säger nil Rayos de trueno! ropade Migunl. Förbannelse öfver dem! . . . Skall jag vara lugul Jag hade en qvinna, som jag älskade; henne ha de vanärat och gjort tokig! Ahl jag har dröjt alltför länge med min hämnd! ... Grefve, hvad var det ni droppade i mina ådror? Ni har tändt eld på mina ineltvor ... Kunde jag icke få dö utan dessa qval? — Men du skall icke dö, sväger. — Är det sannt? frågade Miguel, i det han lyftade upp hufvudet och stödde sig mot armbågen. — Det är sannt? — Caramba! Då kan ni vara säker på att jag skall dricka af alla tres blod. Han föll utmattad tillbaka, Mornaix förband hans sår. Grelot hade redan tvättat sig ren i ansigs tet och skötte om hästarne, Roger var fortfarande upptagen af steken. — Hör du, min käre Roger, sade Mornaix; Grelot sade att du utgätter dig alltför mycket för faran, och deri bar han rätt. Vi äro blott fyra, och der ser du en af oss urståndsatt att strida. i — Hvad vill du, jag skall göra? svarade Roger suckande, jag passar icke till äfventyrare, När jag fick böra henne med sin kära välbekanta