Två ryttare syntes på kullen. De förbletvo alldeles orörliga och liknade statyer till häst. — Det är ju notarien! ropade Grelot. Känner ni inte igen Gråa kringstöfvarns drägt? . .. Och den andre är, så sanut jag lefver, grefven sjelf. Miguel satte sin hand ofvanom ögonen för att se bättre. Han stötte sporrarne i hästens sidor och satte af i galopp från sjön. Grelot var icke sen att följa efter. — Tunnan! . . . Ha de tagit tunnan? ropade Miguel på långt afstånd. — Svåger, rif för all del icke upp förbindningen på såret! svarade Mornaix. De ha tunnan, och jag skulle önska att den vägde flera dussin centner; de fivge då allt bra svårt att undkomma oss, Miguel tog sig i håret. -— Mvad skall jag göra åt dem? tänkte han helt högt. — I främsta rummet ska vi laga att vi hinna upp dem, sade Grelot. Jag har i min nattsick en bok, som innehåller alla-hittills upptäckta medel att plåga folk . Man beböfver endast ett rep, två bräder och trädkilar. Malgaches ögon sköto blixtar. — Jag har aldrig baft lust att läsa böcker, mumlade han; men den. boken får du lof att låna mig. Det behöfdes blott ett ögonkast för att märka att guldtunnan blifvit upptagen ur, sin grop, Både block och linor funnos qvar på platsen, Ötfverallt i sanden sågos stycken af förbrända facklor, Tre lik lågo der och bland dem