vache blef förvånad öfver att han kunde sitta så bra i sadeln. Dock förmildrades icke hans hätska sinnelag mot Smitharne. Man kan visserligen icke påstå att den tappre Miguel blifvit en storskräflare, men bröderna Smith upptogo allt mer och mer hans tankar. Hvarje stund, då han icke hade något annat att tala om, framställde han det ena förslaget efter det andra att riktigt pina dessa. An ville han steka dem vid sakta eld, än spränga dem i luften, än låta dem slitas i stycken af hästar. Enligt gammal vana skiljde sig våra vänner i två afdelningar och närmade sig lägerplatsen från två olika håll. Deres atsigt var endast att spionera, för att kunna begagna sig af det gynsammaste ögonblicket att verkställa sin föresats. Klockan var ungefär tolf på dagen, när Malgache och Grelot kommo fram till sjön Goodman, hvars yta stigit betydligt till följd af det sista regnet. Från det ställe, der de stannade, kunde man öfverskåda nästan bela den öppna platsen i skogen. Grelot gnuggade sig i ögonen. — Hvad för slag! Hvad ser jag! sade han. Skulle jag händelsevis vara bländad? . . . De fördömda gummiträden äro ju alldeles kolsvarta. — Demonios! mumlade Malgache. Om de bofvarne fått tag i guldtunnan, så rycker jag bjertat ur bröstet på dem. — Öm jag inte alltför mycket misstar mig, så ha de skälmarne också, till råga på allt elände, brutit upp och rest till en annan marknad. — Carai! Ha de gifvit sig af härifrån? ... Med våra millioner! . . . Men nej, der är ju folk.