Presteståndet och representationsfrågan. Uppmärksamheten är icke mindre fästad i denna stund på presteståndet än på riddarhuset. Det råder osäkerhet och oro om dess handlingssätt i representationsfrågan, Hvad har man i sjelfva verket att vänta af det? Svaret synes oss icke så svårt att med temlig visshet gifva. — Presteståndet kommer att antaga representationsförslaget. Då detta förslag vid förra riksdagen diskuterades inom ståndet var majoriteten för detsamma. Majoriteten var ringa — man kunde icke vänta annorlunda — men det var dock majoritet, och vid en sådan fråga är detta hufvudsaken. Ingenting har sedan inträffat som kunnat gifva grundad anledning för de då reformvänliga att nu gå tillbaka. Om många då talade för förslaget af loyåtet mot regeringen, så måste de ännu mycket mera göra det nu, då de både af regeringens förestående stora statshandling, den ettåriga statsregleringspropositionen, och af enskilda yttranden från regeringens ledamöter erfara att ministören och isynnerhet konungen äro ännu mera deciderade för förslaget än för 3 år sedan. Kyrkans ställning till nationen är likaledes oförändrad. Samma våda hotar den från både rationalisters och sekteristers skara. Begges förnämsta vapen mot kyrkan är presterskapets reaktionära deltagande i statens angelägenheter. Detta vet presterskapet så väl, att dess skarpsinnigare medlowamar gerna skola offra representationsrätten för att rädda kyrkan Det kan vara, att åtskillige af presteståndets såväl gamla som nyg ledamöter yttrat sig ogynnsamt om förslaget hemma på sin ort der de icke mött särdeles många som kunnat mäta sig med dem på dialektikens vapen och der de hafva stöd af sitt stora orts-anseende. Men här i Stockholm, der de komma i beröring med så många personer som stå öfver dem i rang eller i bredd med dem uti politisk bildning, försvinner småningom modet och förmågan att motstå den allmänna påtryckningen. Men, säga en del, presteståndet kommer att lovera sig fram. När frågan kommer till afgörande skall det uttänja diskussionen så att det får sista ordet. Säger adeln då ja, röstar presteståndet lika med den; och säger adeln nej så räddar presteståndet sig undan den allmänna oviljan genom att också säga ett ja, hvilket då icke har någon praktisk betydelse, emedan det fordras alla fyra ståndens bifall till grundlagsändring. Denna misstanka skall ofelbart visa sig ogrundad. : Ty för det första är det nästan faktiskt omöjligt för presteståndets halfhundratal att enn Lå