stämma sjunga den öfverenskomna visan, kunde jag inte styra hästen längre, Mornaix försjönk i tankar. — Någonting ovanligt försiggår derborta, sade han, ty visan var mycket säkert en signal, — Märkte du en så innerligt behaglig röst hon har? afbröt honom Roger, — Jag kuude höra att den som sjöng var en ung flicka, som icke lidit något häri verlden. — Jaså, du märkte det; nå det var roligt . . . Hörpå, Miguel snarkar. — Hvad steken luktar godt! sade Grelot, som nu inträdde i skjulet. Hästarne må väl. — Om det var en signal, fortfor Mornaix, hade säkert din Nannette sina goda skäl att gifva den. — Nog måtte man väl kunna förstå, hvad skäl hon hade, inföll Grelot helt förnumstigt. Ni sågo väl att ryttarne, som jagade oss, inte kommo från lägerplatsen utan ett annat håll. Mamsell Nannette märkte att de redo bort, och då började hon genast sjunga som en liten näktergal . . . En sådan är hon också . . . — Du förstår dig på musik du, inföll Roger. — Tack för komplimangen, herr notarie... Det var bara synd att ryttarne icke skulle vara borta längre, RR — Roger, sade Mc ,. är du säker på att ha känt igen gummitrauxkoch grästufvan? — Fullkomligt säker . . . och sjön också ... Det är Goodmanssjön . . . Jag har tillbragt tillräckligt många sorgliga timmar i den här trakten för att icke glömma den så snart. — De ana ingenting, tänkte Mornaix. det är tydligt . . . ty om de hade millionerna, skulle de vara angelägna om att med det aldra första