strida, sade Grelot, är att herr grefven och notarien äro osårbara... För tusan! De stodo begge två midt i hopen af skurkar likasom en taskspelare på Bastilj-torget står midt i den cirkel som sluter sig kring honom. Man sköt väl minst tre eller fyra dussin skott på dem under loppet af en enda minut, och dock ha de inte så mycket som en skråma en gång. Det är onaturligt, säger jag. Malgache lade sin stora solbrända haäd på Mornaixs arm och frågade i allvarlig ton: — Har ni noga undersökt såret, grefve? — Ja, svarade Mornaix. — Säg mig, om det är dödligt. Roger och Grelot närmade sig straxt och upprepade båda på en gång: — Dödligt! I stället för att svara, föll Mornaix på knä och lutade sig öfver Miguel, som låg utsträckt på en bädd af torra löf. Han förde sina läppar till såret och sÖg, samt spottade efterhand ut det blod han insöp. Miguel skrek och lofvade Gud, den heliga jungfrun och alla helgon att uttänka ett ovanligt, ett grymt sätt att hämnas på bröderna Smith, Detta gjorde honom godt. När Mornaix utsugit blod under hela fem minuter, tog han fram en flaska, som iunehöll en vätska, hvilken öfverallt inom engelskt område användes såsom ett säkert medel mot ormbett, och hällde deraf på sårets läppar, — WViente Diosl röt Miguel, har jag blifvit stungen af en orm, — Jag har min egen tro om Smitharnes knifvar, svarade Mornaix, men var lugn, svåger . . fForta.)