ov guel, äfven kallad Malgache, al ett knilbugg i venstra ljumsken. Denna sednare blessyr var djup och smärtsam. Mornaix förband densamma med en omsorg och skicklighet som kunnat anstå en fältskär. Malgache uttalade i en dyster ton alla de mexikanska eder han kände. Och det var icke få. Grelot förband sig sjelf, eller rättare sagdt, ban torkade ef sig blodet; tv hans sår var obetydligt. Roger hade klädt på sig Gråa kringströtvarns drägt igen, och för det lefnadssätt han nu törde var denna också verkligen mycket mera passande än de sprättkläder han köpt af herr Desautoy. Han hade icke fått så mycket som en rispa i huden en gång, och derföre såg han efter steken, medan de andra sysselsatte sig med blessyrerna, — Tro ni, frågade Grelof., att det här fördömda pistolskottet kommer att på något sätt vanställa mitt ansigte? — Rör dig iate! befallde Mornaix Miguel. — Carat! jemrade sig denne, jag sliter ondt som den helige Laurentius på bålet! Det är Sam, den förbannade hedningen, som gifvit mig det der hugget. Och när jag skulle krossa hufvudskålen på honom, kom brodern, Tom, och slog mig på armen med bösskolfven, så att den domnade. Jag har intet begär efter att äta känrubstek; ty jag är inte hungrig; men, mil diablog! det skulle vara en vällust att få hugga sina tänder i dessa två banditers hjertan! — Dålig mat! anmärkte Roger och vände steken. — En sak, som väl ingen lär kunna be