Den hemlighetsfulla skatten. Reman af Paul Föval. (Forts. fr. föreg. nr.) Man kom och gick från kullen till tälten och från tälten till kullen. Man bar fram rep ochfstora block. En väldig kärra, som tycktes vara byggd till att föra Titan på, drogs af oxar upp till den lilla grästufvan på kullen. Facklor rörde sig i ett obeskrifligt virrvarr. De stodo der, de stackars barnen, alldeles öfvergifna, plågade af den olidligaste ängslan, utan avt veta hur deras öde skulle komma att gestalta sig. De visste ej om de, som de älskade, måst duka under för öfvermakten eller ej. Lågo de sårade och förblödde någonstädes? Voro de fångna? Voro de döda? Flera gånger föll deras tanke på att fly, då de sågo sig alldeles obevakade, De skulle icke ha vetat hvart de skulle styra sina steg, men man tänker icke på sådant under vissa förhållanden. Att fly var hufvudsaken. De sade till hvarandra: — En gång fria, få vi vingar. Men gång efter annan smög sig en skugga kring vagnen, Jonathan Smith vakade Han var behäftad med en feber ännu mera brännande än den som hade sin orsak i begäret efter guld. Händelserna hade följt hastigt på hvarandra. Det var ännu icke öfver midnatt. Kring grästufvan höjdes då och då starka rop. Der val glädjens eldstad, och lågorna på denna tyckte: icke vara nära att slockna,