Dagens Nyheter – 19 oktober 1865, sida 3

Hvarjehanda Nyheter, Franklinska expeditionen. Bland de många som afgått för att uppsöka eller skaffa säkra upplysningar om sir John Franklins nordpolsexpedition, är äfven en amerikansk hvalfisktångare, kapten Charles Francis Hall, hvilken i juni månad förlidet år för andra gången begaf sig ut på upptäcktsresa. Ett bref från honom till en hans vän, dateradt den 10 december 1864 från vinterqvarteret i Igloo (64 gr, 46 m. n. bredd, 37 gr. 20 m. v. längd) lyder: Det vigtigaste är att sannolikt ännu tre af Franklins följeslagare äro i lifvet, och bland dem hans efterträdare Crozier. Han och tre af hans kamrater ha blifvit påträffade vid Neitsch-il-le (Boothia felix) af en slägting till Ou-e-la, hvilken jemte sin familj var ute på skäljagt. Crozier bestod af endast skinn och ben, samt var nära döden, då deremot hans kamrater voro vid godt hull. Eskimåen erfor snart att dessa lefvat af sina kamraters kött, hvilka alla lemnat de båda mellan isbergen inklämda skeppen. Crozier ensam hade ej velat dela denna föda, och derför var han så aftärd. Eskimåen antog sig de fyra olycklige. Han dödade en skäl och gaf Crozier blott en bit deraf första dagen, men sedan mera. Och genom denna förnuftiga behandling räddades Croziers lif, Då eskimåen först fick se Croziers skelettartade ansigte och insjunkna ögon, blef han rädd och vågade på flera dagar knappt se honom, Hela vintern igenom erhöll Crozier och hans tre kamrater — en dog dock snart genom sjukdom — husrum och mat af den ädle infödingen. På våren följde Crozier och hans två återstående kamrater med eskimåen till Neitsch-il-le, der de funno flera infödingar. Crozier och hans folk hade bössor och krut nog, och dessutom många vackra saker, som behagade infödingarne. Med sina skjutvapen nedlade de en mängd änder ooh annat vildt. Här blef Crozier åter fullkomligt frisk. Han berättade för sin värd, att han en gång varit i Innoil-le (Repulse bay) på Winter-ön och der lärt känna flera infödingar. Eskimåen hade af sina vänner hört talas om Parry, Lyon och Crozier, och till och med sett den sistnämnde ett år innan han fann honom på isen, så att han genast kännt igen honom, då han fick höra hans namn. Crozier och hans båda kamrater blefvo snart bekanta och omtyckta i Neitschil-le, men beslöto omsider att bryta upp mot södern, åtföljda af en inföding som bar en gummibåt. Deras vidare öden äro ej kända; men infödingarne tro icke att de äro döda. En stark flicka. En svensk 19-årig bondflicka, i tjenst hos en gårdman Andersen i Neerstrup, hade, berättar Helsingörs Avis,, slagit vad med en på samra ställe tjenande dräng om att hon skulle bära en tunna råg från Neerup till Helsingör, 1 och en qvart mils väg, på fyra timmar. I Söndags 8 dagar afgjordes vadet. Sedan hon fastgjort på sina skuldror en tvnna råg af öfver 13 Ipd dansk vigt, begaf hon sig på väg kl. 6 om morgonen, ledsagad af drängen, med hvilken hon ingick vadet, oah tillryggalade den första halfva milen utan att hvila. Efter ett kort uppehåll fortsatte hon sin vandring och aukom, efter att hafva hvilat några gånger under det återstående af vägen, till Helsingör, der hon aflemnade rågen kl. 9,45, hvadan hon sålunda vunnit vadet, som gällde rågens värde. Oskyldig fråga. Häromdagen kom en bonde in på assistansen och fick i ett rum der se på en vägg, två stora porträtter af konungen och drottniugen i förgyllda ramar. — Kors så vackra taflor, utropade han. Hvilka är det? — Konungen och drottningen, upplyste man honom. — Åh, herre je, utbrast bonden — pant: sätter man dem också?