ver såsom Tarpeius dotter do krossad, dränkt af guld. Hvaraf kommer sig detta förhållade? Den romerska skalden utropade, redan han : Aurisacra fames! Och på den tiden var guldet knappt kändt. Han kände icke, denne poet, som sjöng om den lumpna metallens underbara trollmakt öfver menniskorna, till föga heder för dessa, hvarken Californiens, Australiens, börsens, det engelska Indiens eller det Ryska Siberiens guldfeber, Han kände till nästan ingenting. Och dock förbannade han guldet. Vi som känna denna rysliga feber, ha vi några poeter? Och hvad säga de om guldet? Sdm sagdt, ryttarne kommo den ena efter den andra. Det var lif och rörelse på kullen under de gigantiska gummiträdens grenar som försilfrades af månskenet. Men alla som uppträdde der, sågo ut som spöken. De voro bleka i ansigtet, medtagna af ruset. De omfamnade hvarandra eller dödade hvarandra utan uppgifvet skäl, af tillgifvenhet eller hat, Guldtunnan ! Somliga sutto helt melankoliskt och greto, andra kunde icke alls hålla sig stilla. Några beräknade redan huru många ouce kunde komms att belöpa sig på deras lott. Alla ledo, ty de voro ängsliga, Men de ville icke utbyta sin ångest mot himmelrikets salighet. Anhita och Naranja åsågo med förskräckta blickar detta skådespel, 8, qväld, sönder(Forts.)