Dagens Nyheter – 19 oktober 1865, sida 2

uppbar det rullande huset och fyra auf Johannes Döparens, gossar rusade fram med knifven i handen. — Dumbhufvuden! ropade en gäckande röst. De mörka föremålen voro försvunna, — Sennora, sade Jonathan kallt, i det han visade sig under fönstret, nattluften är ej nyttig för sjuka. Gå in och lägg er till sängs. Hon måste lyda. Innan de stackars qvinnorna stängde fönstret, kunde de likväl höra de begge hästarnes galopp. Gråtande sjönko de i hvarandras armar. Men ett nytt buller uppväckte dem ur deras dvala. En verklig batalj levererades vid skogsbrynet. Det hördes tydligen att raan använde revolvrar såsom vapen; ty utan uppchåll smällde minst femtio skott efter hvarandra; sedan blef allt tyst. Nannette och Naranja lågo i fönstret, otåligt väntande att få höra segereller nödrop. Intet hördes af. Endast de ursinniga upptäckarne af guldtunnan fortforo envist att upprepa samma rop: — Guldtunnan! guldtunnan! guldtunnan! Huru många hade blifvit dödade i striden? Det brydde sig ingen om, Man begrafde icke liken. De talrikares, de starkares blod hade flutitäji strömmar och deras fiender kommit undan utan att lemna mer än några droppar efter sig, men hvad betydde det? Man hade ju guldtunnan. Ryttarne återkommo en och en i sender och öfverlemnade sig åt en otyglad glädje. De återkommo, både friska och sårade, men alla blefvo bhänförda och berusade af den allmänna glädjen.