Dagens Nyheter – 18 oktober 1865, sida 2

skogarne, och hon gjorde den iakttagelsen att ljudet af hästarnes tramp tystnade förr än det bort. Orsaken dertill kunde vara markens beskaffenbet, men äfven att ryttarne gjort halt. Hvarföre de gjert halt, var icke så svårt att fundera ut. De hade en konspiration i sinnet. Jonathan hade nyss gifvit ett prof på sin grymhet och herrsklystnad. Kanske var det sista gången de läto kujonera sig. Naranja tänkte: allt detta, men meddelade icke sina tankar åt Nannette. Hon hade andra saker att säga åt denna, hvilkens uppmärksamshet var helt och hållet rigtad på likbärarne. Dessa hade stannat vid en grästufva på kullen alldeles nedanför gummiträden. De hade nedstött en fackla i marken och i den egendomliga belysning denna spred sågs liket ligga på norra sidan om grästufvan. Nannon kunde derföre helt och hållet öfverskåda detsamma. Det var en ung man, hvars ansigte omgafs af en ram utaf ljust hår; tvifvelsutan en engelsman. Hans panna var krossad. Jag tror icke man kan säga att Nannette var rädd. Hon var en parisiska från Bretagne, hvilken omständigbet ger all anledning att antaga henne vara oförskräckt och burtig. Hon var idel hängifvenhet, idel godhet, egenskaper som alstra det största mod. Dock kände hon sig beklämd vid åsynen af den unge mannens förfärliga blessyr. Hon kände lifligare än eljest att hon icke längre stod under det skydd af lagarne, vid hvilket hon hittills varit van. Detta lik erinrade henne derom och hotade henne. Det är verkligen ofta samma förhållande med den menskliga samlefnaden som