Dagens Nyheter – 18 oktober 1865, sida 2

med dagsljuset i i dessa aflägsna länder: det fins ingen skymning. Också spratt hon till, när Naranja, som satt sig upp i bädden, hastigt hviskade henne i örat: — Sjung nu! Sjunga! Hon förstod icke meningen straxt. Hennes blick föll ofrivilligt på det blodiga liket, som upplystes af månans bleka och facklans rödaktiga sken. De personer, som omgåfvo den döde, tände i all frid och ro sina cigaretter och slogo sig ned i en ring på den mjuka grästufvan, såsom för att rådslå. På hela den öfriga skogsslätten var tyst och öde, Endast de två utposterna stodo hvar och en på sina bestämda plats, Naranja upprepade: -— Sjung då! Och när Nannon icke förstod, hvad hon syftade på, tillade hon: — Sjung den bretagniska visa, som skrattfogeln skulle besvara. — Jonathan har icke lemnat lägerplatsen med de andra, invände Nannette öfverraskad. — Det gör ingenting, — Dt fyra karlarne som äro derborta.., — Oroa dig inte för dem! — Utposterna .. — Bahl.. Naranja gjorde en axelryckning, Nartnette tvekade ännu, eburu hon icke hade några vidare invändningar att göra, — Ah! haarföre har du då kommit till mig, lilla syster, frågade Anhita naivt. Nannette rodnäde. Med ett språng var hon vid fönstret och öppnade det.