Dagens Nyheter – 18 oktober 1865, sida 1

— Jag fruktar icke döden, stammade denna, , och jag Vill att min Robert skall komma i till. fälle att återköpa sina fäders gods . . men tortyren! Hon rysste och en darrning genomlopp henne. — Negerns kropp var blott ett enda ofantligt sår, tillade hon och gömde sitt ansigte uner den öfverbredda kappan. Ack! jag har mycket ofta tänkt på att jag aldrig bort lägga mig på den der bädden, som blott var ämnad för de döda . . Plötsligt föll hon på en annan tanke och satte sig upp. — Ar Jonathan bland dem, som rusta sig till att afresa? frågade hon. Nannette såg ut genom de båda fönstren. — Nej, sade hon, jag ser icke till honom. — Tortyren, återtog Narauja, skulle ingenting ha verkat, men jag hade ej kunnat räkna mig detta till förtjenst. När jag varlångt borta från platsen, trodde jag mig bestämdt veta, hvar den var. Jag hade lärt mig utantill en karta, hvarå vägarna, som leda dit, funnos noga; utstakade. Saker, som man lärt sig utantill, glömmer man snart. Om jag hade en karta för mig skulle jag nu kanske kunna erinra mig vägarne, men den förutan vore det mig alldeles omöjligt att leta mig fram, Jag hör ibland när vi färdas omkriug här i trakten ortnamn nämnas, som äro mig bekanta . . . men jag skulle inte kunna säga, i hvad förhållande dessa orter ligga till hvarandra. Jag har glömt alla kännemärken, — Alla? frågade Nannette. — Ja alla . utom ett enda . . Med darrande hand förde hon Nannettes öra till sina läppar,