Dagens Nyheter – 17 oktober 1865, sida 2

nagon lampa, Då kan han inte se ogs, och vi skola tala så lågt, att han omöjligen kan höra hvad vi säga. — Hur kan du veta om han är der eller inte? frågade Naunette. — Jag är upptödd bland vildar, jag, ser du, genmålde Naranja. Jag har likasom dessa ytterst fiha synoch börselorganer. När han är bakför den här afplaukaingen, faller skuggan al hans hufvud midtför det hlla borrade hålet, hvartöre solljuset icke tränger in med samma klarhet genom detta. Så lange dagen varar, har jag detta kannemärke. Deremot nattetid då jag har ljus tändt, reflekteras detta i halfdunklet der borta i hörnet: det är i hans öga. Hon tillslöt sina af långa hår befransade ögonlock och hviskade: — Han har kommit tillbaka . . . sjung! Nannette bredde öfver henne en kappa och stämde upp en af dessa ljufva melodier, som de unga mödrarne i Bretagne sjunga, medan de sy vid vaggan. Det började bli skumt. Man klappade på dörren, Doktor Bernard och den österrikiske abben intradde arm i arm. De voro druckna båda två och frågade om den sjuka hade nägot behof af dem; men då de fingo ett nekaude svar aflagsnade de sig straxt helt förtjuste. Bernard qvarlemnade en påtand lampa, som han haft med sig. Anhita lat undtalla sig ett klagande ljud och pekade på lampan, Honjsade med sakta röst : — Låtsas inte förstå! Nannette antog en förlägen, villrådig min och frågade helt högt och med en ton, som uttryckte otålighet,