U lur AT 6 D : Hvarjehanda Nyheter, Om klippning af boskaPen. Om det ar en sanning, att det åker brukssystem, som ej är bygdt på principen, att kreaturen böra iemna jordräntan af egendomen, endast står på lösan grund, — och detta vill troligen ingen för närvarande bestrida — så torde man äfven medgifva, att allt, som kan bidraga att öka kreaturens välbefinnande och trefnad är värdt att uppmärksammas, synnerligen som det nu erbjudes landtmannen att få täfla om gödning at boskap till export. För att kunna göda billigt, måste djurens välbefinnande naturligtvis på alla tänkbara sätt befrämjas, och härtill erfordras att huden har fri utdunstning samt att den hålles ren. Att åstadkomma detta på boskapen genom ryktning med skrapa och borste är kostsamt; ett bra mycket enklare sätt är att efter behof afklippa boskapen håren och sedan med en valsnodd halmviska dagligen gnida ujuren, då härigenom det åsyftade ändamålet bäst och lättast vinnes, Behofvet häraf gifver sig tydligen tillkänna, då boskapen står orolig och söker alla erbjudna tillfällen att genom skubbning och slickning aflägsna hår och strö, fom reta huden och derigenom oroa djuren. I Frankrike har man, sedan flera år tillbaka, begagnt sig af att klippa de större djuren, ej endast oxar och kor, utan äfven arbetshästar, och man har dervid funnit sig synnerligen väl samt till och med inventerat en sarskild mauchin för detta arbetes lättare utförande. Det är dock icke särdeles tidsödande att verkställa klippningen för hand med vanlig ullsax. En person med någon vana att handtera saxen klipper på dagen 3 å 4 oxar eller kor; och den som en gång, i likhet med undertecknad, gjort försöket, finner sig sannolikt så väl dervid, att han icke glömmer göra om det. L. HofmanBang. Etaliens prester och koleram. Från Italien skrifves: — De komiteer, som äro tillsatta att understödja dem som lidit af koleran, bestå uteslutande af lekmän. Italiens presterskap söker bland folket utsprida den tron, att koleran är ett straff af Gud för den frihetsanda som på sednare tider gjort sig gällande i Italien, — Om de än frukta att öppet uppträda, så verka de likväl i all tysthet mot Italiens enbet, och detta länder dem alltid till skam, och det är verkligen icke underligt att Turins murar äro fallsatta med karrikatyrer föreställande en rasande munk, som predikar för Anconas innevånare, bållande en djefvul i sina armar, färdig att lössläppa den onda anden bland den församlade mängden.