Dagens Nyheter – 14 oktober 1865, sida 2

— Vänta! utbrast Roger ochstog ihop bänderna. — Ordet är ditt, sade Nannette. — Jag slår vad om att tölpen heter Smith. — Betala, du bar förlorat. i — Huru heter handå? — Jonatbin Mitchell. — Jonathan! ropade Roger och gestikulerade med armar och ben. Har han inte ett ärr i ansigtet? — Han är enögd. . — Han hade ju ett fruntimmer med sig, fortfor Boger, och benne känner du? — Något litet. — Hon heter Fanfare, och är från Paris?; — Nu slog du bufvudet på spiken: Roger förde hånden mot sin panna: — Det är förgäfves jag söker: undkomma, de fördömda äfventyren förfölja mig öfverallt. Men hör nu riktigt på hvad jag sägerg min älskade, afbröt bah sig i en: beslutsam ton. Jag vill det icke; det är algjordt, jag vill det icke till hvad pris som helst! Så länge det blott varit fråga om att uppoffra mig, har det väl gått an; men att förvisa dig dit bort, och det just nu när jag fått återse dig så skön, så god, så dyrkansvärd — det är omöjligt! — Du har, på min ära, rätt, svarade Nane vette helt tanktull. Hvar och en är sig sjelf närmast. — Ja, för tusan, kärleken gör hvem som belst till egoist.. . Man bör inte utsätta sig för att förlora sin skatt, när man nyss återfunnit den... (Forts)