Dagens Nyheter – 14 oktober 1865, sida 1

— Har man väl knappt hört maken till, fortfor Nannette, utan att låta sig afbrytas. Jag menar orimlig i en notaries och ett äldre fruntimmers ögon. Hvad mig sjelf beträffar, finner jag mig road af den och jag älskar dig nu hundra gånger högre än förr . .. Emedan din mor trodde oss vara tillsammans och väl undangömda, gick hon och spanade omkring det gamla fogelboet derhemma. Då det bref anländt, hvari jag uppgaf min nya adress i Melbourne, fick hon genast reda på den och herr Piedaniel sedan genom henne . . . — Herr Piedaniel har således icke glömt alldeles bort mig ännu? . . . mumlade Roger. — Nej långt derifrån. — Och . . . hans kontor, är det såldt? — Nej, han väntar på din återkomst. — Väntar på mig! ropade Roger alldeles utom sig. Min förman väntar på migl... Hvad har jag gjort, för att förtjena så mycken godbet, så mycket öfverseende? Den karln, skall du veta, förstår att bedöma hvad folk går för, fast man inte skulle tro honom derom . . . Han har tyckt att jag passar till notarie . . . Gif mig bläck, penna och papper! Jag måste förklara för honom, hvarföre . —Hvad vi skola bli lyckliga! afbröt han sig och hejdade Nannette som steg upp för andra gången. Försynens vägar äro ändå underbara! . . Säg då, brukar man äta middag i det gröna här i Melbourne-trakten? Nannette föll tillhaka i soffan och utbrast i ett skallande skratt. — Hvad för slag! sade Roger stött, är det någonting att skratta åt det. Åto vi inte ofta middag i gröngräset i Chaville-skogen ?