Dagens Nyheter – 14 oktober 1865, sida 1

och jus har god lust att återvända dit, ehuru jag inte är nivon vän at ordlekar, — Hvad står i brefvet från min förman? frågade Roger helt tvärt. : — Hör på! Det är charmant skrifvet . . Jag bar aldrig uågonsin sett en så grann kru-melur efter något namn, Den består af icke mindre än trettiotre små rundlar och krokar ... — Har du räknat dem? — Ja . . . Han säger att jag har en stor roll att fylla . . . att jag af dig kan göra en man och hvad mera är . .. — En notarie! gissade Roger. — Just det! . . . Och hvad honom sjelf angår, är han förtjust öfver att ha en förevändning att ännu en tid fortsätta sin verksamhet. — Han och jag äro hvarandra lika ..-. Att icke ha någonting att göra är för oss detsamma som att vara döda . . . Jag får allt lof att skrifva några tacksägelserader, eller bur tycker du, min älskling? — Det tycker jag vara fullkomligt på sin plats. Men det var inte lätt att komma sig för med någon brefskrifning nu. De förblefvo i samma ställning, tjusade af hvarandras närhet, och kunde icke taga sina ör gon ifrån hvarandra. De språkade, pjollrade och öfverdrefvo, såsom alltid älskande göra. Det låg verkligen sanning uti hvad Roger sagt: De hade aldrig sett hvarandra; han var vackrare, hon täckare än förr: de afgudade hvarandra tusen gånger mera än fordom. Plötsligt öppnades deras munnar på en gång, emedan en tanke samtidigt uppstigit hos dem