Dagens Nyheter – 13 oktober 1865, sida 2

ringa mon bidrog att förhöja hans jublande glädje. Man måste naturligtvis skildra honom sådan ban var, denne dArtagnan, som för närvarande utgör en prydnad för Paris notariekår. De förblefvo en lång stund tysta och sågo endast på hvarandra. Den lilla steglitsans sång kom tårarne att stiga Roger i ögonen. Nannette tog honom i hand och förde honom till soffan, hvarpå hun sjelf satte sig emedan hennes darrande ben icke förmådde bära henne längre. Roger sjönk ned på mattan vid hennes tötter. Han fattade Nannettes vackra händer och tryckte gång på gång glödande kyssar derpå. Hon böjde sig ned för att smeka hans hufvud; derpå betraktade de hvarandra ännu en lång stund, förtjusta, hänryckta. — Jag hade glömt bort, hur du såg ut, sade ändtligen Roger. Oupphörligen har jag sett din afbild framför mig, men bilden har icke varit så skön, som du är sjelf. Nannettes finger pekade på det vackra porträttet af Carjat, och beunes läppar drogo sig till ett föraktligt leende, som betydde detsamma som: — Du ser mycket bättre ut än det der! Rager deremot smålog så innerligt sjelfbelåtet, då han blef varse porträttet. — Den dag då jag tog af mig, sade han, tyckte herr Piedaniel att jag varit mycket länge borta för att uträtta ärendena i staden, — Ack, ålskade Roger! mumlade hon; Pa-ris! Herr Piedaniel! Hvad allt detta är längt, långt ifrån oss! Rogers ögon räknade brefven, som lågo på bordet. — Du var hos mig i dina tankar, sade han i en sådan ton som användes då man tackar.