Dagens Nyheter – 13 oktober 1865, sida 1

Vet our att ban omlfömnat er, madame! Sal springa till poliskontoret? Su fick tillsagelse att gå sin väg och att dörren efter sig. Taci un honan... stänga till fer x vare heunes nit — ty sqvallret går I Melbourne likasom annorstädes, fast alld fingo graunarne SCNUst veta avi fleuristen Nannettes äkta man kommit hem från en resa. Denta vigtiga nyhet utöfvade dock icke det ringaste inflytande på kursen å statspapperen. Men store Gud! en sådan glädje i det lilla rummet, der nyss var tomhet och bedröfvelse! Så totalt glömda herr Jonathan Mitchell eller Smith och fru grefviunan Fanfare voro! Det var ju Roger hon hade hos sig, Roger sjelf lifslefvande, litet solbränd och väderbiten, men vackrare än förr och glad, frimodig, upprymd, med vänlighet i minen, ömbet i blicken och en molnfri panna: det var Roger leende, Roger lycklig! Ofta, Ol mycket ofta hade Nannette i inbillningen sett sitt sammanträffande med Roger. Man måste ihågkomma att hon endast ett par timmar vetat af att han lemnat Prankrike. Innap hon erhöll de bref, som på morgonen kommit heune tillhanda, hade hon trott att han var gift, hade eget notariekontor och redan börjat lägga på hullet. Dock hade hon alltid ansett honom missbelåten med sin nya ställning, såsom fallet vanligen iär med personer, hvilka för vinnande af materiella ändamäl uppoffra sin ungdoms drömmar och med motvilja kasta sig på en verksamhet, hvars ändamål blott är vinning. Sådana menniskor bli silan rentaf olyckli, men det finnes lika många grader af lyckan som priser på de äpplen hvilka säljas på torgen, De kunna dock ej heller bli fullkomligt lyckie H meuniskor ha ondt om tid oa