Dagens Nyheter – 11 oktober 1865, sida 2

— Hvad jag kan bära mig ohyfsadt åt! ropade Fanfare och vände sig hastigt om. Det kommer sig af den obeskrifliga glädjen öfver att Sd H (od få träffa dig, min stumpa . .. Stig in, herr Mitchel . . . var inte rädd ... Jag får presentera för dig herr Mitchell, en utmärkt hygglig herre, en riktig gentleman, lugn och behaglig i sitt umgänge, och som vill ha den äran att visa dig sin artighet. Nannette hade ännu icke uttalat ett enda ord. Hon kastade på pariserungkarlarnes fordna förtjusning en blick af kall förvåning. Fanfare höll på att tappa konsepterna, ty det är verkligen icke svårt för oskulden att hålla lasten på vederbörligt afstånd. Men med oförskämdhet kommer man också ganska långt. Fanfares förvirring varade cndast ett ögonblick. — Jag antar att du har glömt be oss sitta ned, sötunge, återtog hon. Vi ha färdats långa vägar må du tro , . och det blott för att göra dig en tjenst. — För att göra mig en tjenst? sade Nannette och gaf de främmande ett tecken att intaga hvar sin stol. Fanfare satte fram en sådan åt herr Jonathan Mitchell, en stor, grof och enögd man, som var klädd i en jordbrukares vanliga drägt. Han bugade sig, satte sig, hostade och gjorde en ålbörd, som visade att han var mycket generad af sin stora halsduk. Under tiden fick Fanfare tillfälle att oförmärkt hviska Nanunette i örat: — Sätt inte hufvudet alltför högt 1 vädret min lilla! vän. Det är en köpman, som eger balfannan million pund sterling du har framför dig.