Dagens Nyheter – 11 oktober 1865, sida 1

— Men nar? utbrast hon plötsligt bedrötvad, uär skola vi flå se bonom? Det är ett ofantligt stort land, det bär Australien ... Man dör lätt vid grufvorna! Det fius farliga sjukdomar, mördare, hunger och törst i vildmarken. Hon förde sina darrande händer mot ansigtet och tänkte helt högt: — Hvilka olyckor! skeppsbrott! förlust af vänner!... Hon måtte ha vant bra högt älskad, den Naranja, mexikauskan, eftersom de lupit efter henne så långt... IHan säger, att hon är min lilla syster... Inte kan väl jag älska henne, som jag aldrig har sett? — Ah, afbröt hon sig och betraktade mellan traden den klarblåa horizonten. Han brukade ibland peka på bimmelen oeh säga till mig: Vi skola bli lyckliga, Nannette. — Ar det icke så, herre Jesus, tillade hon och töll på knä, är det icke så heliga Jungfru, ar det icke så, sankt Anna? Vi skola Ju bli lyckliga? Derpå öfvergick hon genast, Ombytlig som ett lekaude barn, från sin andakt till helt profauva ämnen: — Do följas åt som Alexander Dumas musketörer. Och Alexander Dumas musketörer bli olta skiljda från hvarandra, men återförenas alltid igen. Och nu bief hon straxt tröstad. Hon smålog åter och plockade upp bretven, som lågo kringströdda på gollvet. — Nåja! sade hon och satte sig igen; jag tycker. om denna Auhita! Hon är hustru till hjelten Mornaix, som ville bli konung! En sådan tok han kunde vara! Det skulle allt vara bra roligt att deltaga i sådana der äfventyr. Jag