Dagens Nyheter – 11 oktober 1865, sida 1

han skall auses vara en notarie! Jag undrar hvad han tagit sig lör här ute? Kanske han blilvitl soldat? Kanske artist? Hennes blick föll på det stora porträttet af Carjat. Hon betraktade det en stund, och henunes ögon fylldes af tårar. — Min Roger! min Roger! ropade hon med eutusiastisk ömhet. Han har kunnat bli hvad han velat. Han är ju den mest oförtrutna, den mest intelligenta, den bästa menniska man kan tänka sig, — Han som icke alls tyckte om äfventyr, afbröt hon sig tvärt och utbrast i ett hjertligt skratt. En sådan Jång väg han tagit för att komma från mig till herr Piedaniel!... Hau bar säkert lidit mycket, derföre att han trodde att det var någon gömd i garderoben... Hastigt sprang hon upp, lät alla brefven falla på mattan, fick tag i en stol och hoppade upp på denna, hvarigenom hennes läppar kommo midt emot det så väl träffade porträttets, Hon tryckte en glödande kyss på glaset, som betäckte hennes älskares bild. — Min Roger! min gode, min dyre Roger! sade hon. Steglitsans och kanariefågelns son blef orolig i sin bur och började sjuuga: Ö, att jag fann en gyllne skatt I skogens villande natt! — Sjung du, Mimmi! sade hon förtjust och hennes ansigte, som strålade af glädje, blef ännu vakrare än vanligt, Han skall nog tycka mycket om dig, derföre att du är min ... Du skall få se det ... Min Gud, hvad jag är lycklig! Hon slog ihop sina hvita vackra händer, och hennes fuktiga ögon riktades mot himmelen.