Dagens Nyheter – 10 oktober 1865, sida 1

blommor och, halft andäktig, halft skalkaktigt sjöng visan om Helga Anna i Aurayoch som, alltunder det hon arbetade och, sjöng, tittade efter, om icke hennes Roger var i antigande, På hvar sin sida om eldstaden, engelsk, gunås, och helt och hållet af jernbleck (allt hvad som kommer eller härstammar från London är sorgligt) hängde de båda miniatyrporträtterna a kaptenern och hans bustrus Jag vet icke om afstånder från hemorten gjort barnakärleken ännu varMare än den förr var, men friska kransar voro fästade vid begge porträtterna. Ack! nu tror jag mig veta hv:ra! denna sednare omständighet kom sig. Man kunde icke promenera från Melbourne :till Montparnasskyrkogården, Midt emot eldstaden satt ett annat porträtt... Detta skulle ha aftvingat er ett utrop af häpnad, till den grad var det lifslefvande. et var en af dessa fotografier i kroppsstorlek, som OCarjat lyckades åstadkomma så utomordentligt väl och som, då de ses i en viss belysning, bli fullkomligt lika originalet. Detta porträtt föreställde Roger, klädd som en vanlig skrifvare eller poet. Dessa båda yrken ba hos oss ungefär samma uniform, Porträttet var mycket vackert, såsom nästan alla af Carjat. Porträttet var talande, det sade mera om Roger än han sjelf skulle ha kunnat berätta. Ehuru det var gjordt två år förut, omtalade det helt profetiskt historien om hans äfventyr. Under det städade i hans väsende och det intellektuella i hans blick spårade man detta omedvetna mod som är den lyckligaste egenskap en mens niska kan ha.