Dagens Nyheter – 10 oktober 1865, sida 1

icke sin like på jorden; hela den öfriga verlden känner sakvad deraf oeh längtar dit. Det euda som ursäktar guldfebern, är att de som dermed äro behäftade, ha det förtrollarde pariserlifvet till sitt mål, fastän de för att vå detta, taga den långa, mödosamma och lifsfarliga väg, som leder förbi Mexicos eller Australiens grufvor. Det är i Paris de fönster öppnas, genom bvilka detta guld sedan handlöst kastas ut. Dock bade denna kammare i Melbourne mycket tycke af det lilla glada vindsrummet i Paris. Från båda fönster hade man utsigt öfver vidsträckta trädgårdar. Eburu det just icke är någon likhet mellan Luxembourgs storartade parker och Melbournes blomsterparterrer, ha de dock ett gemensamt: de bestå af träd och blommor Vi böra tillägga att Melbourne försöker, ehuru icke alltid med framgång, att ur sin metallrika jord frammana Europas löfrika träd och vackra väldoftande blommor. Utanför Naunettes fönster växte lindar, almar och kastanjer bland myrten-, mimosaoch gummiträd, hvilka sednare trenne trädslag fylla de föga omvexlande australiska skogarne. Ty det var Nannette, som bodde der, innanför musslinsgardinerna, hvilka sattes i rörelse af den ljumma vind hvilken uppsteg från hafvet. Nannette, den lilla goda oskuldsfulla flickan, vi formerade bekantskap med i Pays latin, parisergrisetten som hade så många minnen från Bretagne, how som log så godt, och hvilkens hjerta var fullkomligt fritt från dessa smutsfläckar som orena till och med englarne i det besy nerliga paradis som kallas Paris. Det var Nannette, fleuristen, som gjorde