Dagens Nyheter – 9 oktober 1865, sida 2

— Fortsätt ridten! Jag åtar mig henne, ropade Roger. Mornaix och Miguel flögo framåt. Banditernas plan var i ögonen fallande. De hade genom barnens upphängande velat gång på gång uppehålla dem, som möjligen kunde komimna alt förfölja dem. Man befann sig för tillfället i en dalsänkning, hvarifrån man icke kunde sc flyktingarne, Grelot hann upp Roger. De begge barnen, som blifvit återkallade till lifs, smålogo under tårar. Ännu ett rop! det var Miguel, som höjde detta. Då Grelot och Roger ridit ett stycke framåt, fingo de se honom hålla den afsvimmade Kate, Owens hustru, i sina armar. Han hade funnit Kate hängande i ett träd såsom hennes små barn. Ljudet af dessas röster återgaf henne snart sansen igen. När hon fick se dem böll hon på att bli tokig. — Owen! skrek hon emellertid. Min man! O, kära kristna, rädda min stackars man! Mornaix hade nu hunnit fyra å fem hundra steg i förväg. Ilan sporrade sin häst som en galning, emedan han hört nödrop från ett ställe, som var bevuxet med högt gräs och törnbuskar, hvilket gaf tillkänna närheten af vatten. Kates högljudda jemmer, som oaktadt af. ståndet trängde till hans öron, gjorde det omöjligt för honom att tydligt urskilja hvarifrån dessa rop kommo, hvilka eljest skulle ha kunnat säkert vägleda honom. Två å tre gånger vände han eig om i sadeln och försökte medelst en befallande åtbörd ålägga henne tystnad; men att få en irländsk qviuna att tiga är icke möjligt, isynnerhet när bennes man ej är tillstädes!