Dagens Nyheter – 9 oktober 1865, sida 2

magra och bleka ansigte som, af förskrickelsen vanstäldt, tog sig i hög grad tragi-komiskt ut. Han slängde sina stora, halfuakna armar såsom väderqvarnsvingar och ropade: — Arrah! Bedarrah! Och! Och! Och! Det förtjenar anmärkas alt hans celtiska uttal af detta sista utrop lät såsom ett rossel i strupen, dylikt det man får höra hos personer som lida af sträng heshet. Han pustade och fnös såsom ett vilddjur, och hans långa magra ben rörde sig med orimlig snabbhet, Kate sprattlade i Miguels armar och skräimde hans häst, så avt den vek af vägen. Hufvudena af trenne personer till fots visade sig i småskogen. Ingen af bröderna Smith var synlig. Ett halft dussin skott smällde bland buskarne. Owen ilade bort som eu sårad hjort. — Stanna ropade Mornaix till honom; men han for af med stormvindens hastighet, Mornaix störtade direkte efter honom, medan de tre andra begåfvo sig till det busksnår, hvarest banditernas hulvuden blifvit synliga, — Har du dina pengar i behåll? frågade Mornaix då han upphunnit Owen. — Icke en styfver, ädle berre, genmälde irländaren, hvilkens stora ögon tycktes vara på väg att falla ur sina hålor. Gud straffe mig, om jag ljuger i denna stund, då jag skall dö. Jag tar Jesus till vittue på sanningen af hvad jag sagt! Och Sankt Patrick, Irlands skyddspatron, äfvenledes! Inte ett runstycke! ingenting alls! Jag har förlorat alltihopa. Och han fortfor att springa, men alltmera sakta; ty andedrägten svek honom. Mornäåix ämnade just göra heltom för att skynda till banditerna och affordra dem hvad de