Dagens Nyheter – 9 oktober 1865, sida 2

Kate utgjöt riktiga floder af brännheta tårar; men hon begagnade sig i rikt mått af Owens frånvaro, hvilken vanligtvis använde sin husfaderliga myndighet till att förskaffa sig ensam rättigheten att föra ordet. Ilon pratade så att hon kunnat mista andan och framsnyftade alldeles otröstlig: — Min man! Återge mig min man, om ni äro kristna. Så ofta han kommer åt, super han sig full, den syndaren! Han svär som en hedning och slår sin arma huatru; men han har pengar i gördeln och en sådan man kan jag aldrig mera få. Ack, mina vänner! 8e till en hustrus nöd! Ack, mina arma barn, bed för er far. Hon upprepade en hel mängd dylika saker. Barnen, som voro ifrån Irland, begärde ej bättre än att få tjuta. Mornaix öfvergaf hastigt den kosa han hittills styrt och gjorde en vändning åt höger. Han hade ej lemnat spåret en minut, och detta krök(e sig nu i en rät vinkel. Genom denna rörelse närmade han sig sina följeslagare och ropade i förtviflan åt dem: — För tusan i våld, häng upp henne igen! Det är icke omöjligt att Kate bragt sina räddare till denna ytterlighet. I det ögonblick då Mornaix ropade, hördes ur det närliggande buskverket knallen af två skott, och en man eller snarare ett villebråd framstörtade och tog till flykten med otrolig hastighet. Det var oj på kläderna som man kände igen den stackars Owen, ty de trasor, han haft och som knappt skylt bonom, hade till större delen försvunnit; det var på bans af en ofantlig rufsig peruk betäckta,