— Låt oss fortsatta ridten, sade Gre!ot; säkerligen förena sig de båda vägarne till en på andra sidan om träsket. I stället för att svara, hoppade Malgache af hästen. Han lutade sig ned mot marken och under:öxte spåren noga, — Postvagnen har tagit den här väger, sade han och pekade åt höger, och Smitharne den der. Hvarföre? — Ska vi stanna här, tills vi hunnit tega ut den rebusen? hågade Grelot något vresgt, — Tiden hastar, tillade Roger otåligt. Låtom oes skyndsamt ge oss utaf. — Men Mornaix hade gjort som Malgache, — Ilar har någonting tförsiggått, mumlade han, efter en stunds undersökning. — Och det alldeles nyss, in:öll Miguel, och tog upp en cgarr, som låg kastad i gräset vid sidan af vägen och ännu icke slocknat. — Lyssna! utbrast Mornaix med en bes fallande åtbörd som ovilkorligen ålade tystnad Man lyssnade, och man hörde. Vinden, som var sydlig, förde med sig ett doft ljud, som icke kunde komma sig al något annat än rullande vagnehjul. Grelot hade, äfven han, hoppat tur sadeln och smög sig omkring och le:ade. I hela verlden fins troligtvis icke en spårhund med fivare väderkorn än Grelot hade. — livad tusan, ha de gjort för slag här? mumlade han och stannade på en plats 18 ogen, som var mycket tilltrampad, Mornaix och Malgache wamade sig. Det ålgick fem minuter för dem att besigtiga stället,