Dagens Nyheter – 7 oktober 1865, sida 3

HEL MvAr mosa Hvarjehanda Nyheter. Underbar räddning. Amerikanska professoren Ruggles var nyligen utsatt för en stor fara vid Niagarafallet. Under en promenad med tre stycken fruntimmer utmed ett af bråddjupen tappade det ena fruntimret sin parasoll, som gled ner omkring femton fot utför den sluttande vallen ofvanför bråddjupet. Hr Ruggles gick dit ned och tog upp det, men då hav skulle återvända upp förlorade han fotfästet och föll ned ända till kanten af bråddjupet, hvilket derifrån är omkring 90 fot djupt. Till. all lycka fick professorn der tag i ett trid, som sträckte sina grenar ut öfver afgrunden, men fallet mot trädet var så häftigt att det nära nog upprycktes med rötterna och den minsta rörelse af hr Ruggles tycktes vara nog för att både trädet och han skulle störta ned. De tre damerna ropade högljudt på hjelp, men någon hjelp stod ej att erhålla. I detta kritiska ögonblick tog ett al fruntimren sin kappa och skar den i remsor hvarefter hon band dem tillsammans . med de andra damernas schalar. Vid ena ändan af det sålunda tillkomna repet band hon en sten och släppte sedan ned stenen till hr Ruggles, som med tillhjelp af repet började klättra uppför sluttningen. De tre damerna höllo alla i den andra ändan af repet, men hvarje ögonblick kunde man frukta att det bristfälliga räddningsmaterielet skulle brista, och då hade hr Rugglas utan räddning varit förlorad. Då professorn ändtligen stod på fast mark svimmade hans vackra räddarinna, som förut hade så mycken sinnesvärvaro, och återfördes sanslös till sitt hem. En tatuerad engelsman. I Petersburg förevisas nu en intressant engelsman vid namn William Silcock. Då han var matros på ett hvalfåvgarfartyg hade han vid dess förolyckande blifvit uppvräckt på en ö, hörande till Carolinska arkipelagen och bebodd af ett halfvigt folk, Den första tiden hade hans Nf varit fullt af lidanden, men då han lärt sig folkets språk, förändrades hans belägenhet snabbt. Efter sex år innehade han redan plats som höfding och några månader innan han rymde var han öfverhöfding för hela folket. JIHan hade hustrur, en präktig hydda, en ofantlig inkomst af folket, full frihet och derjemte despotisk makt. Hvad behöfde han väl mera? Men menniskan är aldrig nöjd. En dag då han utan svit täcktes vandra längs stranden al sin besittning, säg han ett engelskt fartyg. Hela det förflutna vaknade upp med ny kraft. Han kastade sig i sjön och efter en timslång kamp med elementet varsnades han från fartyget samt upptogs. Detta var år 1852 Sedan dess har han rest kring Europa och visat sig. Han skall vara tatuerad i alla möjliga fasoner och figurer. Men så är också en del af dessa märken ett slags hederstecken motsvarande våra ordnar och kraschaner af 1:sta, 2:dra, 3:dje och 4:de klassen. En annan del åter är minnen af hans hustrur. Ju mera en hustru älskar sin man. desto mera bör hon tatuera honom. Förfärlig storm. Hydrabad har nyligen hemsökts al en storm som anställt stor förödelse. Den 5 September började regn att falla i strömmar och vinden blåste upp frånsestsyd-vest, oupphörligt tilltagande i häftighet. Reznet och stormen fortforo öfver följande dag då floden steg högt öfver sina bräddar, ansiällande mycken förödelse: Husen störtade in till ett antal af 836 stycken, och elfva menniskor begrofvos under ruinerna. Vägar, parker och trädgårdar raserades af floden, som också bortförde en bastion vid sydöstra sidan ai fästningsverket med dess tunga kanoner. Ungefär 150 fot af den yttre vallen jemnades med jorden, och äfven en bastion på nordöstra sidan förstördes. Misstag på misstag. Följande händelse timade för några veckor sedan i Englaud: — En landtbrukares hustru insjuknade i en häftig feber och som det icke var långt till London, så skickades hon till ett hospital i hufvudstaden för att vårdas. Dagen efter hennes ankomst till sjukhuset kom hennes syster för att besöka henne; men hon fick till svar att patienten redan var död. Tröstlös följde systern med en vaktbetjent till likboden för att se den döda. Vaktaren visade en kista, i hvilken låg en död qvinna, och vid kistan var fästadt ett papper på hvilken den dödas namn stod skrifvet. Dödsatt den stackars systern ej kunde igenkänna henne; men vaktarens försäkran och papperet med namnet öfvertygade systern att förhållandet var som det uppgafs. Några dagar derefter begrofs den döda och följdes till grafven at sin sörjande man och sina slägtingar. En afton tre veckor derefter satt den sörjande enklingen ensam i sin boning och suckade: — Det var ändå en lycklig tid då hustru min ännu lefde, fastän jag i min dårekap många gånger önskade att jag aldrig hade gift mig, Nu först då hon är borta känner jag bur väl det skulle vara om hon iännu vore vid lif! Den stackars enklingen stördes nu i sin sak