Dagens Nyheter – 7 oktober 1865, sida 1

fanns vara en gäng, som drog sig parallelt med jordytan åt branter till. När hela sällskapet var samladt dernere, strök Georgie eld på en stryksticka och tände på en lykta som han höll i handen. Ljuset spred ett matt sken öfver lönngångens mörka väggar. Marken var fullkomligt torr. Våra vänner gingo en stund framåt, utan att stapla; ty bålans botten var temligen jemn. Den i början smala gången vidgade sig allt mera, och vid lyktskenet sågo våra förvånade äfventyrare, att sidorna utgjordes af sten. Moan befann sig midt inuti klippan. Georgie stannade uti en slags vidsträckt sal af oregelbunden form, hvilken innehöll åtskilliga husgerådssaker, buteljer och en tunna, beslagen med jernband. — Behaga ni dricka något, mina herrar? frågade han. En sherrybutelj blef uppslagen och gick från mun till mun, medan värdshusvärden fortfor: — Vi befinna oss nu midt inunder min koja. Detta är min källare. Se här en trappa som förer upp till stallet. Den innehåller sextio steg, ty ofvan jord sluttar marken så småningom uppåt från den öppna skogsplatsen till En. staka huset, hvilket deremot icke är förhållandet med den här gången. Jag skulle ha kunnat ta vägen genom stallet och besparat er mödan att gå en så här lång krok, om jag inte velat ha edra hästar förvarade på ett säkert ställe. Ni må tro, mina herrar, att det är många år sedan jag visade någon menniska ingångarne till mitt ypperliga gömställe. Han rörde vid den lilla Jernbeslagna tunnan, — Tack vare edra dollars, skall jag nu få