Dagens Nyheter – 6 oktober 1865, sida 3

fanns på gärden och tända eld derpå. Modern som var sjuk, såg genom fönstret höga eldflammor, och skyndade ut. Man kan tänka sig hvilken syn som mötte den förskräckta modrens ögon! Barnet, rundtomkring omgifvet af lågor, sträckte jemrande sina små armar ur elden emo? henne. Den olyckliga qvinnan störtade dit, men kom försent. Offret var redan nästan förtärdt af elden och slutade efter några timmars gräsliga plågor sitt lif. Ursprunget till Te Deum. Monitören börjar sin berättelse om Napoleonsfesten med några historiska notiser om det Te Deum, som på denna dag ljuder ialla Frankrikes kyrkor. Det är detsamma som hela kristenheten sjunger. Noter, takt och ord till denna sång härstamma från den kristna tidens första århundrade och ha bibehållit sig oförändrade genom halftannat årtusende. Man tror att Te Deum uppkommit år 380 efter Kristi födelse och anser såsom dess författare den helige Ambrosius, efter hvilken det äfven blifvit allmänt kalladt den Ambrosianska lofsångens. Men, på sednaste tiden har biskopen i Angouleme abbe Cousseau, i en lika lärd som skarpt kritisk afhandling bevisat, att Te Deum skrilvits icke af den helige Ambrosius hvarken ensam eller, såsom man äfven trott, i förening med den helige Augustinus, utan af hans samtida, biskopen i Poitiers, den helige Hilarius. Från honom förskrifva sig både text och musik, hvadan hela arbetet är af franskt ursprung, och icke af italienskt, — Hvilket skulle bevisas! En ovanlig hofmålare. En bagare i Tunbridge bar målat en tafla och sändt den till industriexpositionen i samma stad. Taflan är såsom konststycke en obetydlighet; men ämnet är betecknande för engelska folkets tankar om drottningens ihållande sorg, som helt och hället hindrar henne från att deltagai regeringsbestyren. Taflan föreställer drottning Victoria i enkesorgdrägt, sittande framför ett bord öfver hvilket hänger ett porträtt af heunes aflidne man. Hennes barn stå omkring henne. På knä framför henne knäböjer hennes äldsta son; i sin ena hand håller han kronan och bjuder den åt drottningen medan han med den andra pekar på en deputation af hennes undersåter, som komma att bönfalla hos henne att hon måtte böra upp att sörja och i stället sysselsätta sig med att styra sitt trogna folk. Deputationen anföres af grefven af Cambridge, lordkanslern, erkebiskopen af Canterbury och ordföranden i underhuset. I bakgrunden synes en mängd militärer, konstnärer och annat slags folk, som alla söka göra den i sorg försänkta drottningen uppmärksam på en inskrift ofvanför thronen. Skriften lyder sålunda: — Hennes majestäts trogna undersåter bönfalla att deras nådiga drottning måtte bortlägga sin sorg och återtaga sina pligter som drottning! Hedersplatsen på expositionen har blifvit tillerkänd denna ovanliga tafla, Niystiskt mord. En schweizare vid namn Matty kom för kort tid sedan resande till Iglesias på Sardinien och tog in hos en värdshusvärd, hr Dwandi. En morgon, några dagar efter Mattys ankomst, fann man honom död i sin säng, utan att man kunde finna någon dödsorsak. Eu läkare blef tillkallad och förklarade att han dött af en blodkongestion i hjernan, bvarefter hr Dwandi erhöll tillstånd att begrafva den döde. Då kistan skulle bäras till kyrkogården förmärktes att några bloddroppar trängde ut derifrån, hvarför kistan öppnades och liket undersöktes på nytt. Man fann nu att den döde hade ett sår, som blifvit tillfogadt honom med en utomordentligt. fin. stilett. Såret var sex tum djupt och stiletten hade genomträngt hjertat, För att hindra blödningen var såret tillstoppadt med charpie, campher och vax. Det synes som om Matty blifvit mördad i sömnen. Värdshusvärden Och kyparne arresterades genast, så mycket mer som detta är det tredje hastiga dödsfall, som inom ett år timat på hr Dwandis värdshus. En bror skjuter sin syster. Vid en landtdomstol i England förekom nyligen ett mål angående en ung man, George Tavenor, som var tilltalad att hafva skjutit sin syster. , Vid ransakningen upplystes att den anklagade lefvat i osämja med sin styfmoder, hos hvilken: han bott, och att det egentligen var henne han ämnat skjuta. Förloppet af händelsen omtalas sålunda; En eftermiddag hade George haft en ordvexling med sin styfmor och derpå begifvit sig bort. Mot qvällen äterkom han drucken och fattade posto helt nära huset beväpnad med ett. dubbelgevär, En hr Layborn, som var på besök ho3., Georges styfmor, gick ut för att se efter hvad den druckne ämnade företaga sig; men kommen på kort afstånd från George ropade deune: — Gå tillbaka, eller jag skjuter er! —. Layborn frågade: — Hvad ondt bar jag gjort: er, efter ni vill skjuta mig? — Dig eller någon annan, svarade George och lade an. I detsamma tillkom Georges syster och frågade: — Mig låter du väl passera George, eller hur? — Nej! svarade George bestämdt. Derpå drogo sig både Layborn och miss Tavenor tillbaka; men de