— Du fär icke tid att skrifva ut din räkning min bedersman, sade Roger till honom. Se här, tag emot! Och han tömde en nälve guldsand i Georgies utsträckta hand. Georgie tackade först med mycket lugn, derpå tog han af sig hatten, hvilket han i vanliga fall icke brukade, och tillsist spred sig en skär rodnad öfver hans kinder. Sådana der menniskor bli minsann icke lätt rörda. Hastigt ropade han på Dingo, hunden, förde sin mun tätt intill djurets öra och sade: — Gentlemannen har gifvit mera än femtio dollars. Han utbredde på marken den trasa, som tjenade honom till näsduk, och knöt in sin skatt i den. Jag förmodar icke, att Dingo var hemma i aritmetiken eller kände guldets värde, men han läste bättre än någon fysionomist hvad som försiggick i hans herres själ. Han sträckte fram halsen och uppgaf ett triumferande tjut. Våra fyra vänner sutto redan i sadeln, — Stig ned igen, gentlemen! ropade Georgle. Ni har gifvit mig medel att köpa ny bössa i stället för den gamla, jag har, och krut och kulor. Ah! jag skall göra en god kommers, det är säkert det. Men nu vill jag ge er någonting också, någonting godt... Stig ned! Gör det för gamle Georgies skull! — Vi ha brådtom, min gubbe, svarade Mornaix, -— Vare sig ni ämna er åt Murray eller Melbourne till, mina herrar, så kan jag visa er genvägar, som betydligt förkorta resan. Ni ha guld på er och det fins ännu stråtröfvare i mängd