Dagens Nyheter – 4 oktober 1865, sida 2

Gud vare lof, på förhand, hvad slags djur jag här i trakten skulle råka på. — Vi ämna, sade jag, ge er en present, som passar er. — Som passar mig, min bäste vän? Jag är då mycket belåten... Vet ni något nytt från Europa? .... De slåss väl ännu i China, eller hur? ... Hvad är det för slag ni kallar en present, som passar mig? Vi voro nu framme vid hatten. Denna betäckte till hälften en stor butelj. När jag tömde en handfull guldsand i hatten, återlog rösten: Ge mig inte det der, min herre! Tag tillbaka guldnjupan. Behåll den sjelf och ge mig det öfriga ni har! — Ni talar ur den tonen! ropade Yvon, hvilkens stämma darrade af vrede, Jag har haft alltför mycken möda för att hopskrapa det lilla Jag eger. Jag lemnar saken i Guds hand! Han afsköt sina båda skott, det ena omedelbart efter det andra, Den gråa gestalten, hvilken vi såg mellan buskarnes löf, var icke på femtio stegs afstånd ifrån 008. XYvon kunde anses för en utmärkt skytt, så att mannen bort blifva träffad. Men han stod qvar utan att ens göra minsta rörelse. Men deremot upplystes buskverket af tvenne på hvarandra följande blixtar. En kula snuddade förbi min panna, och Yvon uppgaf ett högt skri. Instinktmässigt kastade jäg mig till marken. (Forts.)