Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 2

enn VN jag kände bränvinet åter uppvärma unna domuvade lifsandar. Nästan omedelbart derefter öppnade jag ögonen. Skenet af ett i närheten befintligt ljus träffade mina ögon. Emellertid ville den tanken icke öfvergilfva mig, att alltsammans blott var en dröm. — Aha! sade jag, hastigt upplifvad, ty jag led ej af något annat än en ytterlig svaghet; tack, Legoft, tack, min vän. Jag har lupit efter er bra länge nu. — Jaså; svarade han och tog mina händer uti sina, för att uppvärma dem. Ar jag då skyldig er pengar, min gode man? Med sitt hjertliga, fastän något illpariga leende tillade han: — Det var kanhända ni som sprang efter mig, min bror; men hvad som är säkert, är att det var jag som fångade er oeh icke ni mig. Låt se, huru är det nu med oss? Äro vi sårade, besvärade af snufva eller kolik? — Jag är huugrig, svarade jag. — Rätt bra, malar Doug, jag också! Låt oss då upphöra med att prata och i stället skaffa oss ett godt mål i magen, Tack vare hans bistånd kuude jag resa mig upp och gick att taga plats framför den eld han uppgjort åt sig. Jag tänkte inom mig sjelf; att jag utan Försynens synuerliga hjelp skulle kunnat dö der jag legat, ehuru jag blott var några steg ifråv en medmenniska.. Hvarken sången eller tobaksröken hade väckt mig. Det hade behöfts ett bösskott, afskjutet tätt bredvid mitt öra, för att förjaga den kroppsoch själsdomning, hvaraf jag besvärats. Vi slagtade det stackars pungdjuret, min räddare, och oaktadt deu tacksamhetssuld, i hvil