Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 2

Jag sadex adjö, Naunette, min lilla älskling. Sången ljöd icke mera. Jag försjönk i sömnens eller dödens armar. Mitt hufvud skakades at en häftig kuuff, som kom hjertat att våldsamt klappa i mitt bröst. Knallen af ett skott dånade alldeles bredvid mig. — Träffadt! sade en glad stämma. Derpå : — 8e så, fall omkull nu, tumla! Jag vill straxt supera. I detsamma föll en tung, varm och sammnetslen kropp på mig, och jag kände en tass -idröra mitt ansigte. Jag måtte ha utstött ettv skri eller klasande läte. — Hvad bebagas? utbrast rösten. Det der pangdjuret jemrar sig som en menniska. En hand vidrörde mig, och ett utrop af :tverraskning hördes, Intet förmådde öppna mina sOn. Jag var som af sten. — Han rör sig icke, mumlade rösten, Ohoj! kamrat! Ni är väl icke alldeles full heller! Ar ni sårad? Jag är en god själ, Yvon Legoff ;rån Port Navals i närheten af Auray i departementet Morbihan. Jag gjorde en förtviflad ansträngning och yckades få fram dessa ord: — Känner ni Nannette? — Malar-Doue! (eller något ditåt, ty jag är icke alls hemma uti bretagnarnes provinsdialekt) svor rösten. Om jag känner Nannette! Ja visst! och Nannon också! Det finns öfver sex dussin flickor med det namnet i Sankt-Annas örsamling, Öppna munnen, kamrat, och insup en droppa guinardent! Det skall göra er godt. En buteljhals nedfördes i min strupe, och